Tack för att du skrev detta, Nicole! Det är en av de få artiklar jag hittar som faktiskt tar upp den identitetskris jag går igenom.
Jag är en 35-årig sydostasiat som växte upp i mitt hemland som en konservativ evangelisk kristen och förbereddes för att migrera till Nordamerika, där jag hoppades kunna studera och så småningom göra karriär inom naturvetenskap eller teknik.
Men i mina tidiga tonår blev min pappa, en vetenskapsman som arbetade för ett företag, indragen i kontorspolitikens heta vatten. Så han fick mig att planera min gymnasieskola för att förbereda mig för handelsskola i stället. Jag var aldrig intresserad av att bli företagsboss, men jag ville tänka att oavsett vilken karriär jag hamnar i så ville jag ha kontroll över min ekonomiska trygghet.
Så jag följde med, men det slutade med att jag missade de naturvetenskapliga kurser som jag skulle ha behövt för att kunna göra den karriär jag verkligen ville ha. En annan sak var att jag på den tiden blev accelererad under konstiga omständigheter som jag inte kommer att gå in på, slutade med att byta skola en gång om året och gick ut gymnasiet vid 16 års ålder. Jag gick på två skolor: den andra (15-16) var min dröminternatskola med alla stjärnor och de program jag ville ha, och den första (14-15) var den billiga skolan som erbjöd acceleration men som riktade sig till barn till berusade lantisar och som inte gjorde något annat än att demoralisera mina studier.
Mina universitetsplaner hade blivit så tilltrasslade av mina föräldrars önskemål så de tog över och skickade mig till ett oackrediterat fundamentalistiskt kristet college i USA:s bibelbälte för att jag skulle läsa huvudämnet business på ett oackrediterat fundamentalistiskt kristet college, eftersom det var mycket billigare än ett riktigt amerikanskt universitet. Jag blev utslängd efter två terminer, återigen under märkliga omständigheter som inte skulle ha hänt på ett normalt universitet som inte hade legalismen från en kristen skola. Jag var bara 17 år, och efter en livstid av att ha varit en duktig student som förutspåddes ha en ljus framtid blev jag en skamfilad collegeavhoppare.
Mina föräldrar skickade mig sedan till Europa eftersom universiteten där är billigare än i Amerika – men detta var en omväg som jag egentligen aldrig riktigt ville ha, förutom mina föräldrars löfte om att skaffa mig nya språk, nya perspektiv på mångfald i en globaliserad värld och lätta internationella resor.
Och sedan blev det speciella huvudämne i företagsekonomi som jag valde i Europa avbrutet kort efter min ankomst på grund av för få inskrivningar. Jag kom inte överens med mina vänner och blev föremål för skvaller i kyrkan eftersom jag var den nya tjejen som kramade sin pojkvän vid kalla busshållplatser. Och den pojkvännen visade sig vara en hetlevrad, missbrukande lögnare som ständigt skämde ut mig offentligt och hotade min säkerhet hemma.
I det här läget förlorade jag tron på utbildning och på mina föräldrar, men höll på något sätt fast vid min religion. Jag fann en tillflykt i en pyramid för flernivåmarknadsföring som min kusin hänvisade mig till, och mitt äldre upline-par blev som föräldrar för mig – de vägledde mig, hjälpte mig och tog till och med emot mig vid ett tillfälle. Men det var en rovdjursverksamhet som ställde mig ytterligare mot min utbildning och mina karriärplaner, mina föräldrar och den hopplösa förlorare som jag förmodligen skulle bli om jag inte engagerade mig för att lyckas i denna ”verksamhet”.
Jag träffade inte mina föräldrar på tre år, men när de äntligen kom på besök när jag fyllde 21 år insåg jag hur mycket jag saknar dem. Min pappa berättade för mig att vårt land är på en bättre plats nu, inte längre den krisdrabbade inbördeskrigszon som jag kände det som när jag lämnade det sju år tidigare. Så jag bestämde mig för att komma hem senare samma år och börja om på nytt.
I efterhand borde jag kanske ha återupprättat min tro på en framtid inom STEM och tagit vid där jag slutade som 14-åring. Men i stället hade jag fortfarande ingen tilltro till utbildningssystemet och ville ha vad jag trodde var en välbetald karriär som jag kunde påbörja utan examen: radio- och tv-sändningar. Så småningom började jag på nytt på universitetet vid 22 års ålder och studerade kommunikation på ett riktigt uselt college i närheten av där mina föräldrar och jag bodde.
Och även om jag inte ångrar att jag började studera på nytt vid 22 års ålder och fick min examen först vid 26 års ålder, ångrar jag att jag valde kommunikation som huvudämne och att jag gick på det där skituniversitetet. Istället för att försöka och misslyckas med radio- och tv-sändningar samtidigt som jag studerade ett lätt men värdelöst huvudämne, kunde jag verkligen ha satsat fullt ut på en ingenjörsexamen vid ett bra och välrenommerat forskningsuniversitet.
Mina radio- och tv-drömmar nudging lite och det slutade med att jag blev journalist. Jag gillade att arbeta för en tidning, men de betalade fisar. Jag gick vidare till en TV-redaktion men hatade det på grund av kontorspolitiken och hur den dödade min kreativitet. Återigen betalade TV:n också fisar och jag kände mig arg över ovissheten om min ekonomiska framtid.
Jag började arbeta som frilansande reseskribent när jag var 27 år, när jag insåg att det är ett bra sätt att använda mina journalistiska färdigheter till upplevelser som hjälper mig att lära känna och älska det hemland som jag uppfostrades till att förakta. Under lång tid var det det bästa karriärbeslutet jag någonsin gjort. Jag skulle inte kalla mig ”framgångsrik”, men jag brydde mig om mitt arbete, hade kontroll över vad jag gjorde med min tid och tjänade bättre pengar än när jag var anställd inom media.
Med det sagt hade jag en tuff start som frilansare, så jag jagade stipendier för utomeuropeiska forskarutbildningar i hopp om att komma vidare. Så jag åkte till Australien för att få en magisterexamen i internationell utveckling, i hopp om att detta skulle hjälpa mig att förstå de ekonomiska och politiska problem som mitt lands ”resedestinationer” står inför, och insikter om hur man kan hjälpa dem. Dessutom betalar internationella icke-statliga organisationer och FN-organisationer bättre än journalistik, så det är en win-win.
Hursomhelst lärde jag mig en del saker den hårda vägen. Att ha en magisterexamen innebär inte att jag faktiskt får behärska ett nytt område, det berikar bara de färdigheter jag redan etablerat i min kandidatexamen med några nya perspektiv. Så tillbaka till journalistiken. Men efter att ha varit utomlands i 2-3 år med forskarutbildning och passionsprojekt var det inte lätt att bara fortsätta där jag slutade med mitt professionella nätverk hemma.
Så efter forskarutbildningen har jag haft en mycket blandad frilanskarriär som består av assisterande forskning, översättning, copywriting, dokumentärfilm, små skådespelaruppdrag och frilansjournalistik för internationella medier. Detta gick bra i två år, men jag hade en känsla av att allt detta kunde gå åt helvete om min tur tog slut. Och det gjorde det när covid-19-pandemin inträffade.
I dag vet jag inte längre vem jag är. STEM Caro var slut innan hon hade börjat. Business Caro var inte menad att vara. Broadcasting Caro skedde bara i tillfälliga gnistor men tog aldrig riktigt fart. Jag slutade som en patetisk Journalist Caro som vill ha mer men aldrig får mer. Aktivist Caro tror inte på aktivism, hon bryr sig bara om sig själv och ”hjälper” andra med ord. Consultant Caro är förvirrad eftersom hon älskar variation men har ingen framtid inom någon av dessa sorter. Jag trodde att Travel Caro var mitt ultimata jag, men covid-19 tog det ifrån mig.
Christian Caro? Jag lämnade tron för tio år sedan när min far hade en affär och kyrkan brydde sig mer om mina föräldrars bröllopslöften och min villkorslösa förlåtelse än om att ställa min far till svars och uppmuntra min mor till förändring.
Independent Caro? Mina jobb försvann och nu bor jag med föräldrar som är förlorare som jag föraktar. Någon kanske säger att jag bara är en dålig dotter som är respektlös och inte vill växa upp. Men tro mig, jag har gjort allt det som behövdes för att växa upp i det som finns kvar av mitt liv efter att mina själviska och osäkra föräldrar tog mina formativa år ifrån mig. Det är därför jag inte är snäll mot dem: de brydde sig inte (och gör det fortfarande inte nu) om min framtid, så varför skulle jag bry mig om deras känslor? Mina föräldrar är de sista människor i universum som jag vill vara som dem, men jag är fast med dem och kan inte göra något annat än att vara arg på dem utan någon som helst lösning.
Ofta önskar jag verkligen att det här livet jag älskar bara är en enda riktigt lång mardröm, och att jag ska vakna upp på morgonen tillbaka till mitt tolvåriga jag 1997, och återgå till att göra rätt val i mitt liv. Fem år på den andra all-star internatskolan, förlora min religion under gymnasietiden, fem år på ingenjörsutbildningen i Kanada, troligen återvända till mitt opåverkade land eftersom jag skulle ta examen under krisen 2008, komma framåt i min karriär eftersom jag har utländska kvalifikationer, återvända till Kanada för att studera på forskarutbildningen, etablera ett startupföretag som främjar samarbetet mellan mitt land och Kanada, och nu under pandemin skulle jag jobba med något som tar itu med problem som behöver lösas för den postpandemiska världen.
Men det kommer naturligtvis alltid att vara en fantasi. Jag har gått för långt ifrån mina STEM-drömmar och har gjort en karriär som har allt att göra med min egen tillfredsställelse och ingenting att göra med att lösa världens problem, som inte längre har någon relevans i dagens värld.
Jag vet verkligen inte hur jag ska återupptäcka och återuppfinna mig själv ännu en gång. Jag känner att jag verkligen har slut på mina ordspråkliga kort nu och att jag inte har någon plats kvar i spelet. Men det är inte så här jag vill att det ska vara. Jag önskar att någon som inte dömer mig bara kunde sätta sig ner med mig och ställa frågorna i det här inlägget till mig så skulle vi göra några konkreta planer att köra med för att förändra mitt liv. Just nu känner jag att inte ens pyskoterapeuter jag betalat för hjälper mig på det här sättet – de vill bara fokusera på känslor och förlåtelse. Men tack Nicole för att du ger mig något nytt att prova. Och om du har läst så här långt så tackar jag dig. All lycka till.