Den här artikeln publicerades ursprungligen av Curbed innan den gick över till New York Magazine. Du kan besöka Curbed-arkivet på archive.curbed.com för att läsa alla historier som publicerades före oktober 2020.
Vi befinner oss i ett svårt ögonblick för grejer. Det har blivit nästan retro att erkänna att man känner något för uppbyggnaden av quotidien-objekt som rör om i ens liv. Tack vare poppsykologin i dokusåpor och självhjälpsböcker har en moralisk hierarki uppstått i förhållande till materiella ägodelar: Den sträcker sig från hamstrare, med sina förrådsutrymmen fulla av sorg, ända upp till minimalister, med sin buddhistiska icke-anknytning till allt som inte kan digitaliseras. De flesta av oss befinner oss mellan dessa två ytterligheter, på något sätt med mer saker än vi tycker att vi borde ha och samtidigt mindre än vi finner oss själva åtråvärda. Detta är den verkliga lockelsen med Marie Kondos högtravande löften om att städa: ”Ut med det gamla” är ett tyst tillstånd för ”in med det nya”.
Jag är inte emot Kondo, men du kan notera mig som en bestämd skeptiker. Jag tror att de fysiska saker som man samlar på sig när man rör sig genom livet – även de som inte får magen att vända sig om av glädje – utgör tillsammans något mer än deras individuella användbarhet eller estetiska attraktion eller arvegods-potential. De är inte bara saker, de är dina saker. Och om du tar bort dig själv från bilden berättar de saker du omger dig med en historia om dig. Det är en fysisk självbiografi som du skriver genom att leva.
Det är därför jag älskar dödsförsäljningar. Till skillnad från sin nära släkting, gårdsförsäljningen, är inte en selektiv gallring av ägodelar. Det är ett avslutande av en persons liv. ”Full House Sale – 60 Years accumulation”, står det i en lokal lista på EstateSales.net. En loppmarknad ger dig tillgång till de föremål som någon har bestämt sig för att de inte väcker någon glädje eller som har samlat damm för länge i botten av en garderob. I en secondhandbutik kan du plocka bland föremål som är befriade från ledtrådar om den person som gav upp dem. Men när du går igenom en dödsboaffär, så tittar du på saker som var en del av en främlings dagliga liv. De muggar som de drack kaffe ur varje morgon i det här köket. Stolarna som de varje sommar sköt ner i den mjuka sanden på stranden. Böckerna som de läste upprepade gånger, och böckerna som de behöll på dessa hyllor för att de alltid hade tänkt läsa dem, men aldrig hann göra det. De inramade tryck som bleknade beroende på hur solen träffade dem varje eftermiddag i det här arbetsrummet.
Att gå igenom en dödsförsäljning och fingra på varorna – vilket jag har gjort regelbundet sedan jag var tonåring – är att umgås med de avlidna. Om man är uppmärksam kan man sätta ihop en historia om vem de var.
Man kommer ofta in på en bod genom garaget. Det är logiskt, eftersom garaget är ett liminalutrymme mellan inomhus och utomhus och den minst personliga platsen att börja på. Du tittar på bord med smutsiga verktyg. Lådor med semesterdekorationer. Lite dammig campingutrustning. Trädgårdsredskap. Kanske några växter. Men saker och ting blir snabbt intressantare. Genom bakdörren, som de boende i det här hemmet förmodligen använde varje dag, kommer man in i köket och finner innehållet i skåpen staplade ovanpå diskarna där de har lagat tusentals middagar. I vardagsrummet och sovrummet kan man ibland till och med se avtrycket av deras rumpor på soffan eller sängen. I badrummet finns den oanvända tandkräm som de köpte i stora mängder. Hela tiden bygger du upp en berättelse om vem den här personen var, tills du går ut genom garaget igen. Smycken och silver ligger vanligtvis på ett bord i närheten av kassan, borttaget från sitt gamla sammanhang ovanpå kommoden eller i matsalshyllan. Det är okej att hoppa över det: De mest ekonomiskt värdefulla sakerna är oftast de minst intressanta.
Och sedan, beroende på priset, kan du närma dig kassan och köpa en bit av den här personens berättelse för att ta med dig in i ditt eget hem, där den kommer att bli en del av den tysta berättelse som du skriver bara genom att leva. De små gröna emaljkrukorna som håller växterna i din fönsterbräda. Den elblå grytan som du använder för att servera dina vänner på din 37-års brunch. De tjocka bomullsservetterna som du duttar på sidan av munnen när du slurpar soppa framför tv:n.
Skapar dessa saker glädje? Är det meningen att det vardagliga ska väcka glädje?
På något sätt tror jag inte att det är det som är poängen.
Jag hittar många dödsförsäljningar tack vare en e-postlista som jag prenumererade på för flera år sedan på uppmaning av min arbetskamrat Zak. Listan drivs av Cynthia Abernethy, San Gabriel-dalens så kallade bodelningsdrottning, som övervakar tömningen av cirka 40 hus per år i Pasadena och dess omgivande rika enklaver nordost om Los Angeles. Hon kom in i branschen när hennes mor, som var fastighetsmäklare, stod utan många bra företag för försäljning av fastigheter att hänvisa sina kunder till.
”Jag försöker själv undvika att ha för mycket saker i mitt hus. Jag tycker inte om rörigt”, berättade Cynthia för mig när jag ringde upp henne i slutet av förra året. ”Jag förstår att vårt samhälle drivs av att spendera pengar. Och de flesta nya saker är skräp, tillverkade i Kina eller av dålig kvalitet. Allt nytt du köper är i princip engångsartiklar. Folk gör klokt i att gå till fastighetsförsäljningar och försöka hitta något som är lite äldre, när de fortfarande tillverkade kvalitetssaker.”
Jag gillar verkligen kvalitetssaker. Men jag tycker ännu mer om att snoka runt i främlingars hus. Förra året åkte jag till en Cynthia-försäljning i Pasadena med min vän Sarah. På typiskt sätt gick vi in genom garaget, som hade lådor med julklappar men också omslagspapper med menororor och Davidsstjärnor tryckta på. Ett interreligiöst äktenskap, kanske? I köket fanns det vanliga virrvarret av kastruller och glas. Sovrummet hade tre garderober fyllda med herrkläder – extra långa och stora skjortor med knäppning i alla tänkbara mönster. Den här killen hade varit lång och inte rädd för att bära extremt högljudda tryck. Och i en annan garderob fanns lådor och lådor med skor, var och en med en beskrivning skriven med Sharpie på ändan. ”Taupe loafers.” ”Svarta oxfords.” En enda cocktailklänning med paljetter hängde på en av dörrarna.
Vi såg inga andra kvinnokläder – kanske hustrun hade dött flera år tidigare? – men jag sköpte upp det mesta av samlingen av herrfickor i gröna och svarta geometriska mönster och klarröda solida sidenvävnader, alla i oklanderligt skick.
Närmast sängen stod en låda med föremål som rensats från nattduksbordet. Den innehöll The Gay Pillow Book och broderade matchande nätbälten: ett med texten ”Stanley Stanley Stanley Stanley” och ett med texten ”Joe Joe Joe Joe”. Aha! Så vår klädhäst – Joe eller Stanley – var en homosexuell man. I badrummet, bland skäggtrimmern och ett virrvarr av receptbelagda solglasögon på bänkskivan, stod en stor, gammal flaska glidmedel.
”I mitt testamente kommer det att finnas uttryckliga instruktioner för mina brorsdöttrar och systersöner att ta bort mosters sexiga trofé före bodelförsäljningen”, sms:ade Sarah mig senare, när hon reflekterade över detta badrumsskådespel.
Vi gick vidare och tittade på vad som med stor sannolikhet var dyrbar kristall i matsalsskåpen och några inramade teateraffischer på väggarna. När vi kom till arbetsrummet, som var omgärdat av bokhyllor, noterade vi ett överflöd av gamla Hollywood-biografier, konstböcker, metodisttexter och en bok om slutna homosexuella män som förvarades – det går inte att hitta på – på en hylla i en garderob. Baren hade några otroliga glasföremål. Jag föreställde mig själv som middagsgäst hos Joe och Stanley, där jag njöt av en cocktail i detta mysiga rum och hade en livlig konversation om Katherine Hepburn.
Sedan, i en gångväg mellan matsalen och vardagsrummet, lade jag märke till ett stort familjeporträtt, troligen från 80-talet, av en man, en kvinna och deras lille son. Det låg på golvet och lutade sig mot väggen. Ännu en bit av hans berättelse klickade på plats: Han hade varit gift med en kvinna och kom ut senare i livet. Jag undrade om porträttet satt där för att han var avskiljd från sonen och ex-frun. Det verkade vara en sådan sak som man inte skulle lämna kvar om relationen var bra.
Vissa hus har en skugga av långvarig sjukdom eller ålderdom, en stämning av långsam försämring. Ibland svär man på att man kan känna de tidigare invånarnas ensamhet, och sedan hittar man en nybyggd barnsäng gömd och inser att den här personen hade barnbarn som kom på besök regelbundet. Kanske var de inte ensamma alls. Du kanske bara projicerar. Vanligtvis får man aldrig reda på det. Vilket är anledningen till att dödsboförsäljningar är den perfekta hobbyn för människor som gillar att hitta på historier.
Men på en bokhylla i korridoren hittade jag den heliga graalen för dödsboförsäljningssnokning, det man aldrig hittar: en hög med broschyrer från minnesgudstjänsten, som innehöll en fullständig biografi över den avlidne. Joe hade dött av cancer efter att ha arbetat i decennier inom universitetsadministrationen. Han var gift med en kvinna i 30 år – och skapade ofta klänningar åt henne, eftersom han också var en hobbymässig modedesigner – tills han kom ut och träffade den man som skulle bli hans partner för resten av hans liv. Stanley hade också varit gift med en kvinna och hade barn från det förhållandet. ”De har båda kärleksfulla relationer med sina tidigare fruar och barn, vilket berikar deras liv”, förklarades det i minneshäftet i nutid för den som fortfarande sörjer.
Jag stoppade ner ett av häftena i min väska och gick tillbaka genom garaget till kassabordet med en uppsättning roströda tygservetter, fickorterna och en överdimensionerad knäppskjorta i mina armar. Sarah köpte ett förkläde med en naken mans kropp tryckt på sig.
Några veckor senare tänkte jag på Joe när jag band en av hans silkesrutor runt halsen. Jag bestämde mig för att googla honom. Och jag stötte på guld: Stanley hade skrivit en memoar med titeln My Two Wives and Three Husbands (Mina två fruar och tre män): En sann kärlekshistoria. Detta gjorde det möjligt för mig att göra något som jag aldrig tidigare hade gjort efter en försäljning av ett dödsbo: Att faktagranska den historia som jag hade berättat för mig själv om människorna som en gång bodde där. I Stanleys bok fick jag veta att han och Joe träffades när de båda närmade sig pensionsåldern, efter att Stanley hade lagt ut en kontaktannons i Los Angeles Times: ”Stilig silverräv söker mogen man för meningsfull relation. Teater, tennis, resor.” De köpte huset i Pasadena – det hus där bodelningen ägde rum – efter att de hade varit tillsammans i ett år. De var till en början oroliga för hur grannarna skulle reagera på att dela sitt kvarter med ett homosexuellt par, men de välkomnades direkt. Enligt Stanleys berättelse hade de älskat sitt hem, sitt kvarter och sitt liv tillsammans.
Joes far hade varit metodistpastor, vilket kan förklara de religiösa böckerna på hyllorna. Och Joe var 1,80 meter lång, vilket förklarade alla de extra långa skjortorna i garderoberna. Och den enda cocktailklänningen med paljetter? Stanley förklarade det i boken: ”Vi var inbjudna till en maskeradfest hemma hos en homosexuell vän. Till min förvåning meddelade Joe att han ville gå i en seriös dragoutfit. ’Men, Joe!’ Jag sprutade, ’i höga klackar kommer du att vara en jättekvinna!'”. Utan att låta sig avskräckas köpte Joe en kortblond peruk, fyra tum höga klackar (storlek 16), en behå (”med lämplig fyllning”) och strumpbyxor. När Stanley såg Joes långa ben i klackarna sa han: ”Joe! Du kan inte dölja dessa fantastiska ben under en lång aftonklänning. Du behöver en kort cocktailklänning!” Eftersom jag själv är en gigantisk kvinna med fantastiska gams ångrar jag att jag inte provade den.
En passage i Stanleys bok krossade mitt hjärta: ”Vi uppskattar varje dag på ett sätt som yngre par sällan tänker på.”
Individuellt är de saker du äger bara saker – oftast är de inte ens de nyaste, snyggaste eller till och med mest funktionella sakerna du kan ha. Men det som gör dem speciella är att de är dina. Du har valt ut varje föremål och använt det varje dag tillsammans med dussintals andra föremål. Du är centrifugen som håller ihop alla dessa saker, solen i centrum av ditt universum av fysiska föremål. Du är vad metodistböckerna och den paljettklädda cocktailklänningen och kastrullerna har gemensamt. Och när den magi du utförde i detta jordiska liv är över är dina ägodelar förutbestämda att bli en del av ett annat mänskligt universum eller att sugas in i soptippens svarta hål. Jag föredrar det förstnämnda.
Kanske är detta anledningen till att San Gabriel-dalens dödsfallsdrottning är mer än en försäljare eller mäklare. Cynthia är en vakthund för dessa dyrbara föremål som en gång utgjorde ett liv. Och därför är hon snabb att döma inte bara om hushållsartiklarna och deras återförsäljningsvärde, utan också om kundernas beteende när de rör sig bland dessa saker. Hon inkluderar i sitt veckovisa e-postmeddelande, tillsammans med försäljningens plats och anmärkningsvärda föremål, en roast av hennes kunder som betedde sig illa vid förra helgens evenemang. I ett avsnitt som hon kallar ”Hall of Shame” rasar Cynthia mot alla som vågade ta med sina barn, be om rabatt eller göra sina affärer på toaletten. I ett minnesvärt mejl från 2015 skriver Cynthia om en kille som hade fräckheten att pruta med henne om priset på några miniskruvmejslar:
Jag säger 4 dollar, han säger ”Vad sägs om 3 dollar?” Detta får mig att ta fram min pålitliga ”Jag sa NEJ-penna”. För er som inte har sett den är det en penna med en högtalare i toppen och en knapp som man trycker på så säger den ”Nej” på ett dussintal olika sätt. … Jag tryckte på knappen fem gånger. Han fattar inte, så jag måste förklara vad som kommer att hända om han inte ger mig 4,00 dollar på ungefär tre sekunder. Så jag sparkar ut honom utan att låta honom köpa något. En kund säger: ”Såg du den där killen som gav dig fingret?”. Nej, allt jag ser är bromsljusen på en cool mammas skåpbil från 90-talet….Dork.
Den minsta överträdelse, som att släppa en klump smuts från en krukväxt på mattan i vardagsrummet, kan framkalla hennes ilska, och ofta är kolumnen inte så mycket en lektion i etikett som ett fönster in i hennes personliga fördomar. ”Jag var på bakgården när en kille från en av ”Machismo”-kulturerna kommer fram och frågar om en stege som stod i garaget”, skriver hon i ett e-postmeddelande nyligen. (I vissa fall, när hon känner till förövaren, avregistrerar hon dem från sin lista innan hon skämmer ut dem på den. Jag kan inte avgöra om det är snällt eller om det i princip är att prata bakom ryggen på någon). ”Den där skambeläggningen är en enormt avskräckande faktor när det gäller att göra dumma saker”, berättade hon för mig på telefon.
Det är enkelt att prissätta varor, säger Cynthia. Och försäljningen annonserar i princip sig själv vid det här laget, eftersom hennes lista har mer än 4 000 prenumeranter. Det svåra är att hantera människor, både shopparna och hennes kunder. De personer som anlitar Cynthia för att tömma sina anhörigas hem kan ha orealistiska förväntningar på processen. ”Jag säger till dem att dina föräldrar älskade de här sakerna och att de nu har gjort flera hundra människor nöjda med sina inköp”, säger Cynthia. ”Det är en form av återvinning. Det som gjorde en person lycklig kan gå vidare och göra hundratals andra människor lyckliga.”
Förra året skickade mina föräldrar, som höll på att göra om sina testamenten, mig en maskinskriven lista över alla föremål i deras hem som de trodde att mina syskon och jag kanske ville ha. Det mesta på listan var familjeföremål: min farfars träslöjd, min mormors täcken, min mors korsstygn och kalligrafi. Med andra ord var det en lista över saker i mina föräldrars hem som aldrig kommer att hamna på en bodelning.
Så kom jag att tänka på vad som kommer att hända med de föremål som inte är arvsminnen och som har fyllt mina föräldrars liv i årtionden. Jag tänkte på de främlingar som kommer att gå igenom rummen i deras hus i ranchstil och skanna av Tupperware-blandningsskålar och tvålfat och fjärrkontrollkorgar. Jag kan inte riktigt föreställa mig hela scenen ännu, men jag vet att det kommer att hända så småningom. Och när det sker hoppas jag att det finns någon som håller vakt. Och någon som jag som betraktar varorna, försöker ta reda på historien om hur de levde och tar med sig en bit av den historien hem för att bli en del av sin egen.
Ann Friedman är journalist och bor i Los Angeles. Hon är värd för poddarna Call Your Girlfriend och Going Through It.