En filantrops vision blir verklighet
Ursprunget till universitetet är delvis en personlig tragedi. Efter att John D. Rockefeller Sr:s barnbarn dog av scharlakansfeber i januari 1901 formaliserade kapitalisten och filantropen planerna på att inrätta det forskningscentrum som han hade diskuterat i tre år med sin rådgivare Frederick T. Gates och sin son John D. Rockefeller Jr. Vid tiden för institutets grundande ansågs infektionssjukdomar som tuberkulos, difteri och tyfus vara de största kända hoten mot människors hälsa. Nya forskningscentra i Europa, däribland Koch- och Pasteurinstituten, tillämpade framgångsrikt laboratorievetenskap för att öka vår förståelse av dessa och andra sjukdomar. I likhet med dem blev Rockefeller Institute det första biomedicinska forskningscentret i USA.
I början beviljade Rockefeller Institute bidrag för att studera, bland andra folkhälsoproblem, bakteriell kontaminering i New York Citys mjölkförsörjning. Efter två år i tillfälliga lokaler öppnades laboratorierna 1906 på platsen för den tidigare Schermerhorn-gården vid York Avenue (då kallad Avenue A) och 66th Street. Redan från början gjorde Rockefellers forskare viktiga insatser för att förstå och bota sjukdomar. Simon Flexner, institutets första direktör, utvecklade ett nytt leveranssystem för ett serum mot hjärnhinneinflammation, Hideyo Noguchi studerade syfilismikroben och sökte efter orsaken till gula febern, Louise Pearce utvecklade ett läkemedel mot afrikansk sömnsjuka och Peyton Rous drog slutsatsen att cancer kan orsakas av ett virus.
En ny typ av sjukhus
Sjukhuset Rockefeller Institute Hospital, som var av avgörande betydelse för institutets uppdrag, öppnades 1910. Det var det första centret för klinisk forskning i USA och är fortfarande en plats där forskare kan koppla ihop laboratorieundersökningar med observationer vid sängkanten för att tillhandahålla en vetenskaplig grund för upptäckt, förebyggande och behandling av sjukdomar. Tidigt studerade forskare vid sjukhuset bland annat polio, hjärtsjukdomar och diabetes. Denna speciella sjukhusmiljö tjänade som modell för dussintals andra kliniska forskningscentra som inrättades under de följande decennierna.
Landmärkesvetenskap
1913 kom Oswald T. Avery till The Rockefeller Institute Hospital för att studera skillnader i virulens mellan stammar av pneumokocker, en bakterie som orsakar allvarlig lunginflammation. Dr. Averys forskning ledde till utvecklingen av det första vaccinet mot lunginflammation orsakad av pneumokocker, men den ledde också till att han och kollegorna Colin M. MacLeod och Maclyn McCarty gjorde en oväntad upptäckt 1944: att DNA är den substans som överför ärftlig information, en upptäckt som skulle komma att sätta kursen för den biologiska forskningen under resten av århundradet.
Andra Rockefeller-forskare moderniserade vetenskapen om cellbiologi på 1940- och 1950-talen. Genom att använda det nyutvecklade elektronmikroskopet, som gav en förstoring som var hundratusentals gånger större än traditionella ljusmikroskop, var Rockefeller-forskarna de första som kunde se inuti cellerna. De visade att vätskan inuti cellerna, som en gång betraktades som en odifferentierad kemisk soppa, innehåller unika strukturer som utför olika funktioner som cellerna behöver för att leva. Tillsammans förde dessa forskare in cellbiologin i den moderna eran.
Ett universitet föds
1955 utvidgade Rockefeller Institute sitt uppdrag till att även omfatta utbildning och tog emot sin första klass av doktorander. Det beviljade sina första doktorsexamina 1959. År 1965 blev The Rockefeller Institute The Rockefeller University, vilket utvidgade dess forskningsuppdrag ytterligare. I början av 1960-talet kom nya lärare med expertis inom fysik och matematik till Rockefeller och 1972 inledde universitetet sitt samarbete med Cornell University för att erbjuda forskarstuderande ett doktorandprogram. Senare blev Sloan-Kettering Institute en partner i det som nu kallas Tri-Institutional Program. Sedan den första sammankallelseceremonin 1959, då fem doktorstitlar delades ut, har universitetet utfärdat mer än 1 000 doktorsexamina till studenter som har gått vidare till inflytelserika positioner inom den akademiska världen, industrin och andra områden.
Vetenskaplig spetskompetens fortsätter
Och även om Rockefeller aktivt ägnar sig åt att utbilda nästa generation vetenskapsmän har den biomedicinska forskningen förblivit i centrum för universitetets uppdrag. Liksom sina föregångare i början av 1900-talet har vissa Rockefeller-forskare försökt lösa brådskande folkhälsoproblem. Andra har fokuserat på grundforskning. Under 1960-, 70-, 80- och 90-talen har Rockefeller-forskare:
- upptäckt den dendritiska cellen, immunsystemets väktare;
- visat att en vuxen hjärna av en högre art kan bilda nya nervceller;
- identifierat en genetisk defekt som är förknippad med åderförkalkning, den vanligaste orsaken till hjärtinfarkt i USA.
- upptäckte att kronisk stress får hjärnceller att krympa;
- bestämde den kemiska strukturen hos antikroppar;
- gjorde en pionjär inom synens fysiologi och kemi;
- lokaliserade gener som reglerar sömn- och vakenhetscykeln; och
- identifierade gener som påverkar fetma.
Enbart under det senaste decenniet har Rockefeller-forskare
- upptäckt den molekylära grunden för det sköra X-syndromet, som är den näst vanligaste orsaken till mental retardation;
- utvecklat ett kraftfullt medel som kan rikta in sig på och utplåna mjältbrandsbakterier;
- producerat en infektiös form av hepatit C-viruset i laboratoriekulturer av mänskliga celler, vilket direkt lett till tre nya klasser av hepatit C-läkemedel;
- visade att en normal stam av stafylokockbakterier endast behövde 90 dagar för att mutera och bli antibiotikaresistent;
- upptäckte en ny koppling mellan depression och serotonin, en kemikalie i hjärnan som reglerar humör, sömn och minne; och
- bildade för första gången hiv-partiklarnas födelse i en levande cell.